Igår kom vi mörbultade hem från en vandring som jag tror var mitt och de andras största utmaning i livet.
Det var jag, Henrik och Adam som bestämde oss för att haika upp för mt. Rinjani. Mount Rinjani är också en aktiv vulkan och det näst högsta berget i Indonesien. Vi kom fram till startpunkten för vår haik med tron att vi skulle bli försedda med klädsel och skor. Istället får jag springa till närmaste lokalbutik för att handla ett par skor så jag slipper vandra i flip-flops. Vi får höra av vår guide, vars engelska kanske inte är på topp, att det kommer bli kallt på toppen. Vi undrar hur kallt det kommer bli men gör oss oförstådda. Vi tar därför på oss det varmaste vi har, i tron om att vi är skandinaviska vikingar och att vår guide aldrig känt av riktig kyla. Våra varmaste plagg är badshorts, t-shirt och tunn pullover..
Vi börjar vandra i uppförsbacke och märker att folk längst med stigen inte är klädda som oss. De har istället riktiga militärskor, täckbyxor, knäskydd, vinterjacka, dubbla vantar, mössa, gåstav och regnponcho.
Första vandringen varade i 8h med en timmes lunch. Stigen vi gick på var så nära klättring man kan komma utan klätterutrusting. Det var stup, stenar och rötter överallt som man var tvungen att klättra upp för. I och med att det var så brant fick man gå runt 20 meter innan man var tvungen att vila.
När vi till slut kom fram till vår tältplats på cirka 2500 meters höjd var alla helt slutkörda. Nu var till och med grönsakssoppan god. Vi gick och la oss och fick sova med rötter och stenar i ryggen i kanske tre timmar innan vi 02.45 blir väckta för våra toppvandring.
Det är först nu vi märker hur sjukt felklädda vi är. Temperaturen ligger nära 0 grader och vi står där i shorts och t-shirt. Vi bestämmer oss för att linda in oss själva i våra sovsäckar och påbörja vår 5 timmars vandring mot toppen i totalt mörker bortsett från våra ficklampor och den stjärnklara himlen. Den här vandringen var den vidrigaste vi någonsin gjort. Vi alla var kalla, hungriga, trötta och helt slut i våra ben. Det hjälpte knappast att vår sovsäck fylldes av den starka vinden och fungerade som ett segel.
När klockan slår 06:00 och vi frågar några som har gett upp hur långt det är till toppen får vi till svar att det är cirka 2 timmar kvar. Adam väljer därför att vända också. Adam hade till skillnad från mig och Henrik ett par sneakers som var så tunna att han kände varje gruskorn under foten. Det kombinerat med hungern, kylan och tröttheten gjorde att han vände.
Jag och Henrik fortsatte därför själva (glöm guiden, han hade gett upp för länge sedan). Vi gick uppför den branta grusgången som kan liknas det berg Frodo och Sam bestiger innan dem kastar ringen i elden. För varje steg så kom man 15cm upp och gled sen tillbaka 5cm. Vi var helt slut när vi till slut nådde toppen. Men det var värt varenda steg. Vi kände en enorm stolthet och vår 360 graders panorama utsikt på 3726 meters höjd var den finaste jag sett.
Vi vände därefter ner och varje steg tog emot. Vi åt och sov snabbt vid tältplatsen innan vi gick igenom molnen och monsunregnet ner till marken igen. Nu ser vi fram emot en fullkroppsmassage.
